Det börjar med att jag tar mig upp innan sju en lördagsmorgon, kära mor skjutsar mig till station, jag tar mig in till centralen och känner mig mest som en liten kostymklädd man i 40-årsåldern som har snortat kokain och köpt horor hela natten och nu ska in till kontoret och ha lönesamtal med chefen, i samma kläder som igår. På centralen blir jag uppraggad av en amerikanare, KZ (Kayzee): "Your going to work, right?"

"No, I'm gonna do an exam, 'cause I failed the last one."

"Oh, what's the test about?"

"It's arthistory, renaissance and baroque and stuff."

"What?"

"Like, Leonardo da Vinci and stuff."

"Oh, the da Vinci-code!"

Han var väl lite borta kanske, fast jag brukar vilja prata med lite vem som helst när jag nervösar. Skittrevlig för att vara vem som helst. Jag möter upp kursare-Rebecka på tuben, väl på universitetet kollar vi upp anslagstavlan, och på förra tentan fick jag.. E?!?! E? Jag skrev ju skitbra på den. Jag tappar hoppet om omtentan. Och ja, jag kan ju inte säga att det gick särskilt bra. Uruselt faktiskt. Nej, jag vet inte vad en festong är. Vad är det för sadister som gör mina tentor?

Planen för dagen var att åka med Aina och fira med shopping. Det blev tröstshopping istället. Men ganska bra tröstshopping! Jag älskar mina nya stentvättade jeans, de är så himla Mercedes*.



*Mercedes: Min ärkenemesis i min kurs, inte för att hon är otrevlig, men för att hon alltid är skitsnygg, så om något är Mercedes så är det något jag associerar med hennes stil och som därför är skitsnyggt. Hon har nog hoppat av, för jag har inte sett henne på flera veckor, men det är bara för att hon är så världsvan och nonchalant och inte behöver bekymra sig om saker som jag, en dödlig människa, bekymrar mig alldeles för mycket över.