Det går en kille i min kurs som jag har tänkt ska bli min vän. Innan jul så såg jag honom vänta utanför ett klassrum på en bänk så jag sa "godmorgon" när jag gick förbi, på ett sätt som jag tyckte var uppmuntrande och vänskapligt. Det var bara det att det såg en annan kille brevid honom och eftersom att de inte kände varandra så tycktes båda anta att det skumma tjejen hälsade på den andre.
Så båda förblev tysta. Jag hade vid det här laget stannat upp och väntade på någon slags hälsningsfras tillbaka. Den kom inte. Jag slängde ur mig "ja, det var till er". Det var ingen annan i närheten. Men det förblev tyst och båda såg förvirrade ut. Jag fortsatte att gå.
Idag stod killen före mig i microvågskön och efter att hans tjejkompis med kryckor hade gått så petade jag honom på axeln och sa "Jo jag försökte vara din vän förut, men det blev en liten missuppfattning." Sen upprepade jag hela historien på ett skämtsamt sätt, jag tyckte att det var en perfekt icebreaker. Kom igen, det var perfekt. Det var bara att det blev ett väldigt kort och från hans sida väldigt besvärat samtal.
Nu finns det ju ett par alternativ som skulle kunna förklara händelsen. Han skulle kunna tro att jag råstötte på honom. Han skulle kunna känna sig obekväm för att jag stod med en kompis fast hans hade gått. Han skulle kunna ha varit jättekissnödig. Eller så kanske han bara har aspergers. Hur som helst så kan jag inte riktigt ta ställning till om jag bara ska ge upp eller om jag ska fortsätta att trakassera honom. För det börjar kännas lite som att det är precis det jag gör.
Snälla kampratposten, vad ska jag göra? Tacksam för svar.
Ronja sa att hon kom in i aulan första dagen i skolan och letade efter någon att prata med. Och så fick hon syn på en tjej med dreads, och så bara bingo så fanns det en plats ledig brevid tjejen, som ju var jag. Och sen hängde vi sen dess. Bara att jag tog ur dreadsen efter typ två dagar. Jag blev sugen på dem igen i alla fall när hon pratade om det. Och så kan det funka som en icebreaker!
